Kvinnomisshandel anmäls sällan

–Anmälda våldsbrott mot kvinnor i Sverige ökar. Under januari anmäldes 200 fler misshandelsbrott och 60 fler våldtäkter och sexuellt ofredande än i januari förra året. Totalt gjordes 3 250 anmälningar om de här brotten under januari.

Mörkertalet stort
Generellt har antalet anmälningar ökat under de senaste tio åren, vilket pekar både på att brotten blivit fler och att fler väljer att anmäla. Men fortfarande är mörkertalet stort.
Enligt Brå, Brottsförebyggande rådet, handlar det om mellan 75 till 80 procent av brotten som sker i nära relationer som inte anmäls.
Enligt rapporten har svenska myndigheter problem med att hjälpa utsatta kvinnor, personalen saknar kunskap om vad de ska göra och FN efterlyser nu ökade krav på stat och kommuner att lära sig mer om problematiken. FN hoppas att det kan leda till att fler kvinnor får ett ökat förtroende för svenska myndigheter och i större utsträckning än i dag anmäla när de behandlas illa.

Det är givet att mörkertalet ökar då fler och fler kvinnor väljer att ta tillbaka anmälan om det nu är av rädsla eller tron på att ” det ska inte hända igen det lovar jag” vilket är en stor lögn ,en man som har misshandlat en kvinna en gång slutar aldrig. Möjligtvis kan detta sjukliga beteende behandlas, men en framtid med familjen där misshandeln skett är slut, därtill  är kvinnans och ev barn som har utsatts för detta antingen som offer eller åskådare rädsla alltför stor. Att sätta gränser är svårt men nödvändigt. Mannens chans att få hjälp med sin defekt är sannolikt att hans beteende uppdagas. Någonting fallerar i hans psyke som professionella bör få utreda. Att personalen som behandlar personer med en historik av våld i nära relation har gemensam utbildning och synsätt på arbetsmetoder är oerhört viktigt enligt Socialstyrelsen. Då menar man hela kedjan från läkare, terapeut och behandlingsassistent.

Hur påverkas barnen?
Det är olyckligt att den livliga debatten mot kvinnovåld har fastnat i ett pseudoproblem.
Det som borde engagera och uppröra framförallt männen, eftersom saken handlar om mäns kränkningar av kvinnor, kommer i skymundan av den missvisande formuleringen ”mäns kollektiva ansvar”.  Många män upprörs av skuldbeläggningen och går i försvarsinställning med den följd att det verkliga problemet inte tas på allvar.  Kanske är det en man omedveten om det systematiska osynliggörandet av kvinnors kompetens som myntat detta uttryck. Bara  ytterligare ett symptom på kvinnans underordning där hon förutsätts varken kunna ta ansvar eller bidra till problemets lösning – kvinnofrid.  Faktum är att det korrekta påståendet är ”allas vårt kollektiva ansvar”. Varenda kvinna har också ett kollektivt ansvar för att hjälpa sin medmänniska. Både kränkande män och kvinnor samt de kvinnor och män som utsätts för psykiska trakasserier och fysiskt våld behöver en hjälpande hand.

Det är märkligt att utredningen Ett slag i luften avfärdar teorier om vanmaktskänslor, psykisk sjukdom som t ex personlighetsstörning och drogmissbruk som orsak till kvinnovåldet. Dessa faktorer tillsammans med kvinnors underordning i samhället samverkar i ”konstruktionen av den manlighet” som använder psykiskt och fysiskt våld för sina egna syften. Syftet är makt och kontroll. En relation mellan en man och kvinna som bygger på ömsesidighet, respekt och kärlek kan vara meningsfull för båda. Olyckligtvis har en del män formats till att ta kontroll och tillgriper ofredande och psykisk misshandel. När ingen ingriper i processens början övergår den alltför ofta i fysisk misshandel. Redan misshandel med ord är mycket skadlig eftersom den skapar förlust av självkänsla, tvivel på sin egen sociala förmåga och ett onaturligt beroende av misshandlaren. Metoder som män använder för att hålla kvinnor under kontroll är t ex användning av tvång, hot och isolering, att förringa, förneka och klandra henne, ge henne skuldkänslor för barnen, behandla henne som en tjänare, agera ”slottets herre” och hindra henne från att skaffa eller behålla ett arbete.

Många gånger utsätts inte bara kvinnan, utan även barnen utsätts för våld och sexuella övergrepp. Viktigt att minnas är att även om inte barnen utsätts för våld eller övergrepp blir de ofta vittnen till våldet mot mamman. Detta är i sig ett psykiskt övergrepp på barnen. Barn som bevittnar våld i hemmet påverkas lika mycket av det som kvinnorna som uthärdar det. Till slut normaliserar barnen våldet och blir därför ofta mer våldsbenägna eller våldsutsatta som vuxna.

Det är här vårt kollektiva ansvar kommer in. Att hjälpa förövare och offer att se situationen klart. Det gör de inte själva, utan behöver oss som står utanför och kan bidra med stöd. På så sätt räddar vi också den uppväxande generationen och kan möjligen uppnå världsfred någon gång. Det gör vi inte när vi inte vill se att terror pågår hemma i våra svenska folkhem.

Det kan räcka med att påpeka för mannen att hans beteende och uppförande mot kvinnan inte är acceptabelt. Likaså räcker ett helhjärtat intresse för att höra hur kvinnan egentligen mår för att hon ska börja våga berätta.

Kvinnovåldet är dock inte bara en privatsak för vissa par. När kvinnor görs till objekt eller manipuleras till maktlöshet

Källor: Brå och VAL-BO Utbildning

Comments are closed.